Jag tänker inte ens försöka skriva om detta med egna ord, utan låter helt enkelt Birger Schlaugs text tala för sig självt:
- Det heter bidrag när de mindre bemedlade får statens ekonomiska stöd.
- Det heter avdrag när de mer bemedlade får statens ekonomiska stöd.
- Dessa – de mer bemedlade – brukar oja sig lika mycket över att de mindre bemedlade får bidrag som åt de som kritiserar deras egna avdrag.
Ränteavdragen – som jag på den här bloggen envisats med att kalla räntebidrag – är ett otyg. Redan när MP kom in i riksdagen ville vi börja trappa ner dessa, gärna med en procentenhet per år. Hade så skett hade vi varit av med eländet idag.
Räntebidragens – förlåt: ränteavdragens – historia är en fråga som började med idén om att stimulera bostadskonsumtion men som blev överklassens och sedan medelklassens godaste bidrag. Som bekostas av skattemedel – och eftersom låginkomsttagare är hårt beskattade i Sverige så står dessa för en del av höginkomsttagarnas bidrag.
Räntebidragen kostade redan för några år sedan tre gånger så mycket som ”socialbidragen” (försörjningsstödet utgick till 10,5 miljarder förra året, medan räntebidragen uppgick till cirka 30 miljarder…).
Kostnaderna för ränteavdragen kommer att öka, när räntorna ökar, och kan komma att överstiga inte bara statens utgifter för gymnasieskolan utan närma sig vad hela grundskolan kostar.
Det handlar om en oförutsägbar kostnad för staten som kan tära grovt på statens budget. Det ÄR bisarrt!
Som läget är idag – med låg ränta – är det fullt rimligt att under tre år ta bort hela avdraget på räntor över 100 000 kronor (det är 21 procent idag) samt trappa ner resten med 1,5% årligen.
Höj grundavdraget, som är lika för alla, som kompensation.
Principen borde för övrigt vara att flera avdrag och bidrag ersätts med höjt grundavdrag lika för alla.